Sharpie.

Orden och meningarna som virvlar runt innanför mitt skallben svider.

Jag är delad och klyven, splittrad
i det mesta jag tänker
men det jag känner sitter fast som sten.

Solen har aldrig varit varmare
vinden har aldrig varit kallare
och min själ fortsätter skifta med vädret.

Jag har aldrig varit mer rädd för att vara ensam,
för när jag är ensam
så kommer det mörka, smutsiga
elaka tankemönstret.
Här ligger ångest och prylar i drivor.

Men jag är fortfarande svart och vit
så jag kan känna både och.



Jag har inte skrivit något på länge nu.
Tiden har inte riktigt funnits
även om lusten har det.
Det blir som det blir
och det är som det är.






fred&kärlek.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0