Invincible Kid

Jag vill tälja barkbåtar.

Fick ett ryck igen,
och har fått för mig att i vår så ska jag resa upp till tråkstället (landstället)
och tälja barkbåtar. Precis som när jag var liten.
Med segel och allt. Och kanske släppa iväg dem i bäcken som jag aldrig har listat ut vart den leder någonstans.

Jag har tänkt en del idag på hur det var när jag var liten.
När jag var en lyckligt ovetande liten prinsessa.
En prinsessa som täljde barkbåtar och spikade spikar i lite allt möjligt jag kunde hitta.
När världen var stor och ny och fin.
Det var bättre då, när man inte visste att världen är ful och kall.

Åh, kan våren skynda sig lite? Jag behöver den ju.
Jag ska resa till tråkstället och ta på mig den stora stickade, kliande koftan och gummistövlarna
och ge mig ut på äventyr i skogen. Där jag trivs så bra.
Vill nästan åka dit precis just nu. Trots snön som säkert är en meter hög där nu.


Där kan jag oftast vara genuint lycklig och glad. Sålänge jag inte är ensam med Dem.
I skogen kan jag släppa allting och bara vara mig själv. Det är fint.
Fint som fan, faktiskt.
Jag trivs inte i betongen.