Invincible Kid

Än så länge är det en bra dag, med solsken och blå himmel!
Jag var bara på första lektionen men skitsamma.
När man vaknar med högstadie-ångest,
med största, svarta klumpen i magen
och som vanligt inte har sovit ett piss på grund av alla mardrömmar
så är man inte så peppad på skolan.

Jag kan bara sova bra i vissa sängar
och jag blir bara lugn med vissa personer.
Men de finns ju inte alltid där.
Så då tar jag min blåa himmel och solskenet, så får det räcka.
För idag i alla fall. Imorgon är en ny dag, med nya känslor och tankar.
En dag i taget.

Jag är nog rätt glad, att det är som det är
och jag är nog rätt glad för hur det kan bli.
Men jag är lite rädd för mina egna okontrollerbara känslor.
Jag är rädd att jag ska förstöra allt. Och skrämma bort och stöta bort.
Måste jag vara så oberäknelig och excentrisk?
Måste hålla mig lugn, får inte säga allt jag tänker på och allt jag känner.
Egentligen vet jag nog inte riktigt, men jag vet att jag måste bli hel först.
Eller lite mindre trasig i alla fall.

Jag vill bort från betongen. Helst bort från hela det här mellanmjölks-landet.
Till solen och havet. Det går ju inte just nu, så jag får ta vara på de här dagarna när det är bra.
Bra, ljusa, blå dagar.




















fred&kärlek