Invincible Kid

Trots att allt känns så fint, så rätt,
så rosa, rött och luddigt.

Så blir jag påmind om regnmolnet över mig
hela jävla tiden.
Ibland måste jag gömma mig under täcket
och låtsas att det inte finns
innan jag vågar ta mig ur sängen på morgonen.

Dagens första moment; att våga gå ur sängen.
När ångesten är så stark att du blir paralyserad
och fastnar i ditt huvud
rädslan att ditt huvud och din kropp ska implodera, explodera och pulveriseras.

Och när monstret släpper taget
så kommer nästa ångestmoment; skolan.
Jag vill bränna ner den. Jag orkar inte.
Men jag vill träffa mina kompisar.
Men jag orkar inte.
Jag klarar det inte.
Jag kommer få gå om.
Jo, jag klarar det visst.
Kom igen nu!
Nej, det gör jag inte.
Jag     orkar      inte.

Sen kommer tredje momentet (det största); mat.
Jävla mat. Jävlajävlajävlajävlaskit mat.
Kolla jag kunde äta lite, nej för nu vill jag inte ha det i magen längre.
Kräkas, få lite mer ångest för att jag kräktes, äta en banan, nu är jag glad igen, nej för vågen säger att jag har gått upp ett kilo, ett helt kilo? ja, jätte mycket ju. Nej sluta nu, ät en kaka, ät lite middag, ät inte på tre dagar, måltidsersättning.
Blodtrycksfall
Hela kroppen skakar
Ont i magen
Ont i huvudet
Inget ork
Kan inte träna.
Äta ett äpple.

Jag   hatar    mat.


Hej, jag har visst lite problem. Nej, har jag ju inte. Jo, har jag visst.. Okejrå.
Fuck it fuck it fuck it fuck it.

Min hjärna går på högvarv konstant-hela jävla tiden.
Det är så mycket att jag inte vet vad jag tänker ibland.
Det är ibland som att jag bara sitter bredvid och lyssnar
på allt som sägs
allt som hörs.
Brus och ord.


Jag behöver få ur mig sånt här bajs ibland.

Pppprrrtttfffhfhfhfhfhfh
Nu ska jag lyssna på Sway på jättehög volym och dansa och sjunga med lite<3




fred&kärlek